Vi va dom som inte kan dö

Linköping 23–24/9 2016
 
Kylig morgon och jag väntar på Amanda. Vi ska ta oss till tåget mot Linköping. Det är äntligen dags. Efter sex månaders planering och förberedelse ska vi åka på vår första resa på Kents avskedsturné. Hur kan det redan vara dags? 
 
 
Det dröjer lång tid innan vi får gå på tåget vilket resulterar i en försening och vi missar anslutningen till Linköping när vi kommer till huvudstaden. Vi blir ombokade och får lyxa med gratis fika i första klass men det var inte mer spännande än så i de något bredare stolarna. 

På grund av osäkerhet och mycket packning bokar vi taxi, givetvis ser vi till att få en så billig vi kan. 80 kronor och fem minuter senare är vi där. Michelle ligger och myser när vi kommer. 

Känslan av att kasta av ryggsäcken och dra ut liggunderlag och sovsäckar gör mig lugn. Nu kan vi slappna av och börja vänta. Räkna timmarna igen. Vi smygser merchen och Michelle hade redan fått en kortlek.

 

 

Timmar av ingenting går. Det känns inte som om vi gör något. Men tiden tickar på och peppen börjar infinna sig mer och mer. Vi ska se Kent i morgon. En första sista gång.

Vi väcks av hög dubstepmusik som kommer ekandes från en bil på parkeringen. Någon har kommit för att jävlas med oss. Jag skrattar mest och tycker att det är rätt komiskt. Jag och Amanda går upp för att borsta tänderna och gå på toa på macken fem minuter därifrån. Vid åttatiden är jag med i direktsänd finlandsvensk radio och pratar om min kärlek till Kent och om mina finska rötter. Några enstaka finska ord lyckas jag även klämma in. 

 

 

Dagen går väldigt fort och snart är det bara några timmar kvar till turnépremiären. Den sista någonsin. Media nästan överbevakar kön med direktsändning och intervjuer. Det görs tv med bland annat Michelle, och jag och Amanda står och räknar referenserna i intervjun och förstår inte riktigt hur Michelle har så bra svar på reporterns frågor. Vad skulle jag ens svara?

Kösystemet är underbart och vakterna behandlar oss väl. De ställer upp oss med nummer 1-50 vid en egen ingång. Sedan går vi hand i hand. Min hand i Amandas. Vid insläppet är jag lugn, ovanligt avslappnad inför ett Kentinsläpp. 

Kravallen smeker min rygg men det är trångt, så jag ställer mig upp innan vågen av människor med ståplatssektion reser sig. En väntan som faktiskt inte känns för lång och sedan börjar nedräkningen. 30 minuter kvar. 

 

 

Vid 23:09 tar jag en bild - 23 september tänker jag. Alla jublar under 7:47, såklart. Och Kent har sett till att siffran även ska lysa rött. När det är runt fem minuter kvar klarar jag inte av det och vi bryter ihop, jag och Michelle. Med varandras händer hårt knutna och jag som nästan klämmer sönder hennes hand. Jag hinner inte ens reagera eller fundera över öppningsnumret. 

Trummor slår och dödsmarchen börjar. Jag hör Michelle väsa neej. Det är så rätt. Det är klart att de ska börja med den. Som sedan övergår i Gigi och textraden "lägg ditt liv i min hand, sälj din själ till ett band". Nästa:999, och konserten är i gång. Vi fortsätter klämma sönder varandras händer. 

 

 

Det mesta från fredagens konsert är både brusit och suddigt. Vi hinner nätt och jämnt torka tårarna innan de kommer igen. Allting känns som en förhandsvisning av den 17:e december. Hoppas inte att alla spelningar blir såhär känslomässiga. 

747. Vi står och vinkar och Jocke B ler. De kommer tillbaka och spelar Mannen i den vita hatten och de allra sista extraverserna kommer. Vi var dom som inte kan dö. 

 

 
 
När de går av igen griper känslorna tag i oss igen. Vad händer nu? Kommer de tillbaka? Det är tyst, roddarna ordnar upp lite men ja, de kommer tillbaka. Helt vitklädda kliver Kent på en gång till. Min hand hittar tillbaka till Michelles och vi inser att det är Den sista sången. Så jävla perfekt och så vackert. Jag ser knappt någonting av alla tårar, det tar någon minut innan jag ens kan sjunga med igen. Men nu inser vi snart vad vi är med om. Dödsmarchen som avslutades med den sista sången, är det detta som vi kommer se 28 gånger?

Sista tonerna är klara men vi står kvar och då kommer de. Alla fyra. De kommer ner till oss med rosor. Jag får en vit av Jocke och tårarna har precis slutat rinna. 

 

 

Sedan är det dags igen. Vi går inte till något hotellrum nej vi sover utomhus, vid arenan. Väl förberedda slår vi upp det medhavda tältet och det känns oerhört lyxigt. 

Jag sover som en stock tills jag vaknar av allt liv utanför. Vi hör något om Kents gamla manager och känner igen en bandmedlems röst. Amanda vaknar också och vi tittar ut. Mycket riktigt där är dem. M hälsar på oss och säger "ses imorn, vi kör hårdare då". 

 

 

Och det gör dem också. Kör hårdare alltså. Nu märks det att både vi och bandet har släppt ut en stor del av känslorna och bytt ut det mot pepp och lycka. För det är precis vad jag känner, lycka. Det blir en så jävla bra konsert, trots en väldigt lik spellista till igår.

 

 

När det andra avskedet närmar sig känns allt faktiskt rätt okej, jag har ju 26 konserter kvar att se, och nästa är inom en vecka. De kommer ner igen och jag får en till ros av Jocke. 


Tack för Linköping Kent. Vi ses i Göteborg. Älskade jävla band.


Min nedräkning börjar nu där allt en gång tog slut

 
Hej Novemberdreams och ni som fortfarande läser. 
 
Det har varit ett väldigt omtumlande år hitills och det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på avskedsturnén. Det var i mars som beskedet kom, då jag sist bloggade här, och nu sex månader senare är det snart dags för den första etappen av turnén.
 
Jag har smält att det kommer att bli sista gången som vi ser Kent. Efter 17 december kommer de inte att finnas mer, som ett band, som Kent. Vad ska jag göra av den kärleken när jag inte längre kommer att få något tillbaka, när Kentbubblan spricker. Det kommer inte att bli något mer singelsläpp, albumsläpp eller turnésläpp. Det sista studioalbumet och en best of-skiva med fyra nya låtar var det sista vi fick. Och jag kan inte riktigt beskriva hur bra de låtarna är. Då som nu för alltid är enligt mig topp tre bästa albumet men de fyra sista borde egentligen ha släppts som en EP, så jävla bra är dem. Så nu när vi har fått den sista musiken och har gjort vår sista turnéplanering har vi det bästa kvar, konserterna. 
 
Hur kommer det gå till med flera spelningar i rad på samma ställe? Det löser sig, hoppas jag. Men ni ska i alla fall få följa med på turnén. Jag ska blogga och jag ska fotografera. 
 
Det är nu fyra dagar till den första spelningen av 28 stycken och jag ska försöka att inte räkna ner utan bara suga åt mig allt jag kan. Ta vara på tiden, njuta av varje minut. 
 
Säg hej om ni ser mig under turnén. 
 
J

Då som nu för alltid

16 maj 1990 – 17 december 2016
 
Har verkligen inga ord för det här. Det går inte att beskriva det. För att inte dö inombords helt måste jag se till att ta vara på dessa nio månader som är kvar och njuta av det så mycket som det går. Med de jag älskar som känner precis som jag. Vad hade jag varit, vilka hade jag känt, utan Kent?

Amara skapar konst på en gata i Shoreditch


Hej nu ska jag berätta vad som räddade mig i torsdags. Jag skulle ju som jag tidigare har nämnt välja ut ett område och sedan fotografera det och människorna som bor där. Men det har varit kämpigt. Jag har gått i flera timmar runt om i London för att hitta ett område som jag tycker känns visuellt intressant. Men efter ett antal timmar på google om olika områden var det ett som fastnade på en gång och som kändes rätt: Shoreditch. 

Området kan beskrivas som bland annat Stockholms söder och Malmös Möllan dvs hipsternas plats. Det är modernt men ändå eget på något sätt. Vackra målningar pryder de flesta gatuväggarna och det kryllar av klubbar i närheten och i angränsande områden. En plats för mig helt enkelt. 
 
 
Hur som helst tog jag mig runt bland gatorna och fick syn på den här målningen. Jag stannade upp och gick fram till konstnären för att fråga om jag fick ta några bilder. Hon undrade vad jag skulle ha dem till och vi började prata. Efter någon minut frågar hon var jag kommer ifrån och efter att jag sagt "Sweden" svarar hon "Men jag är också från Sverige!". Haha det är otroligt hur mycket svenskar som bor i London. Jag har nästan bara träffat svenskar.
 

Jag förklarade i alla fall vad jag gör här, om mitt fotoprojekt, vem jag är och frågade lite om henne och hennes liv. Amara flyttade till London från Stockholm för tre år sedan och jobbar med att måla runt om i London. Hon gör detta på heltid och som jag förstod det så försörjer hon sig på detta. Hon gör det tillsammans med sin kille och deras vänner från olika länder. Så himla intressant och kul sa jag och frågade om jag får göra mitt projekt om dem och deras liv. Visst sa hon. 
 
 
Från att panika varje dag att jag måste 1. hitta ett område 2. komma på grejen med det området och 3. hitta folk har jag nu landat i ett projekt om ett konstnärssällskap och jag känner mig så taggad. 
 

Jag hängde i alla fall kvar och fotade lite till och det var fler än jag som dök upp där på hörnet. Det fantastiska var att Amara inte hade någon aning om det förräns hon vände sig om.

 
Gatan flockades av folk som stod och beundrade hennes verk.
 
Kolla in hennes instagram förresten. Hon är så sjukt begåvad. 
 
I dag ska jag följa med när hon och hennes kille ska måla en vägg så stor att de behöver en lyftkran till hjälp.
 

Paniken i London

 
Igår vaknade jag upp som många andra dagar med den här paniken och prestationsångesten. 

 
Till slut bestämde jag mig för att rigga upp stativet och vlogga om det. Här ser ni ju lite hur jag bor också. 
 

Efter att ha lättat på mitt hjärta kände jag mig faktiskt rätt peppad på att gå ut och fotografera. 
 
Och ja vloggen går och se här nedanför.
 
 
Kan lugna både mig själv och er med att säga att jag inte har samma panik i dag. Kolla in nästa inlägg som kommer i morgon så förklarar jag vad torsdagen erbjöd. 
 
Puss
J




Jenny Stjernström, 22 år, bildjournalist, Sundsvall.


2013 – Bildjournalist och redigerare 2013 – Driver företaget Stjernstrom Photography.
2011 – Konsertfotograf, Festivalphoto.net.

Tidigare:
2013–2016 – Bildjournalistik vid Mittuniversitetet.
2012–2013 – Journalistik vid Molkoms folkhögskola.
2009–2012 – Media vid Täby Enskilda Gymnasium.

Följ mig på Bloglovin, Twitter och Instagram.