En lycklig Emma.


Jag ska vara som färger, som bara syns på natten.

Det är natt/morgon. Jag mår bra men kan inte sova/vill inte sova. Behöver tid, tid att tänka vad jag vill med mitt så kallade liv. Mitt soundtrack för timmarna är Jag är inte rädd för mörkret. Och ja Jocke, den är genialisk.

Samtidigt som jag mår bättre än vad jag gjort på länge då jag har mina fantastiska vänner och nytt från mina bästa och då jag börjat använda orden "åh(är åh ett ord?)", "fantastisk" och "fint" överdrivet mycket. Men det är de bästa adjektiven som jag vet så varför inte?. Så svider hjärtat, varje gång jag ser kärlek på film eller på offentliga platser där de sitter med benen lagda över varandras knän och händerna knutna till varandra saknar man det, närhet. Även om jag inte saknar dig längre på samma sätt så finns det ingen annan som jag kan "jämföra" med när jag ser och hör kärlek, alla andra är som bortblåsta. Och jag kommer ångra mig vid tillfällen senare idag att jag någonsin fortsatte att skriva om dig, du är ett avslutat kapitel för länge sedan. Jag tycker inte ens om dig.

Nåväl. Nu börjar albumet om igen och jag ska lyssna ännu en gång och försöka se framåt i mitt liv.

Foto: Jenny Stjernström

Kents presskonferens.


Foto: Jenny Stjernström

Nu har hysterin lagt sig och jag kan börja inse vad jag och Emma var med om i tisdags. Ställde även en fråga till dem, aldrig varit så skakig när jag pratat med någon. Efter konferensen var det foto-tilfälle men jag fick panik och helt plötsligt var alla på scenen och jag missade att få bra bilder. Har en ev. bild på Joakim men den är långt ifrån bra. Vi gick hem galet lyckliga och med en goodiebag bestående av deras nya tygväska, digipack av nya albumet samt 999-vinylen. En timme senare satt vi och åt lunch på en resturang och insåg inte att vi för en timme sedan satt fyra meter ifrån självaste Kent.