Det är natt/morgon. Jag mår bra men kan inte sova/vill inte sova. Behöver tid, tid att tänka vad jag vill med mitt så kallade liv. Mitt soundtrack för timmarna är Jag är inte rädd för mörkret. Och ja Jocke, den är genialisk.

Samtidigt som jag mår bättre än vad jag gjort på länge då jag har mina fantastiska vänner och nytt från mina bästa och då jag börjat använda orden "åh(är åh ett ord?)", "fantastisk" och "fint" överdrivet mycket. Men det är de bästa adjektiven som jag vet så varför inte?. Så svider hjärtat, varje gång jag ser kärlek på film eller på offentliga platser där de sitter med benen lagda över varandras knän och händerna knutna till varandra saknar man det, närhet. Även om jag inte saknar dig längre på samma sätt så finns det ingen annan som jag kan "jämföra" med när jag ser och hör kärlek, alla andra är som bortblåsta. Och jag kommer ångra mig vid tillfällen senare idag att jag någonsin fortsatte att skriva om dig, du är ett avslutat kapitel för länge sedan. Jag tycker inte ens om dig.

Nåväl. Nu börjar albumet om igen och jag ska lyssna ännu en gång och försöka se framåt i mitt liv.