Hej finaste ni. Jag tänkte fortsätta att berätta för er om de som gör mitt liv, de som får mig att gå upp på morgonen, de som ger mig hopp, de som jag älskar. Här kan ni läsa del ett.

Anna är och kommer alltid vara en stor del av mig. Även om vi längre inte är så tajta som vi har varit 06-10 så betyder Anna hur mycket som helst för mig. Vi har gått igenom mycket tårar, kramar och pojkar tillsammans. Vi har gjort galna saker som skrivit en allt-vi-ska-göra-innan-2010-är-slut-lista som vi misslyckades med ganksa rejält, men att bara skriva den är en typisk Jenny och Anna-sak. Tvåmannafest, sovit över i hennes gamla lekstuga, skrattat så att jag sprutat ut mjölk ur näsan vid middagarna hos hennes pappa. Vi har åkt på random fest i Waxholm, valt någon plats i stockholmsområdet som blev Ekerö då vi tog med en flaska limeochjordgubbexplorer, musik och ugnsbakade chips. Ett gäng ungdomar på ön kom fram till oss och bjöd in oss till att få sova över där när regnet föll. Ja en himla massa galenskapar har jag och Anna gjort. Arvikafestivalen 2009, Arvikafestivalen 2010 och Coldplay 2009. Allt har varit så himla bra och jag hade inte velat göra någon av de här sakerna med någon annan än just Anna/Evelyne. I sommar kanske vi ska till Uppsala och se de allra bästa tillsammans. Jag hoppas att vi fram över kommer att hitta tillbaka till varandra, även om det inte kommer att bli som förut men jag saknar henne verkligen.
"I min bok är du förevigt Evelyne"

Amanda åh Amanda. Eller Bravo som jag(och en massa andra) kallar henne. Vi lärde känna varandra som Amandra och Nattkatten, via våra bloggar helt enkelt. Jag trillade av en slump in på hennes blogg och fastnade på en gång. En sådan fruktansvärt duktig fotograf tänkte jag och ville verkligen att hon skulle förstå hur duktig hon är, det konstiga var att det var så få som visste om hennes blogg. Jag minns inte hur det var men vi hade kontakt via våra bloggar och sedan sågs vi på Daniel Adams Rays premiärspelning på Debaser medis helt oplanerat. Hon stod bredvid mig och Rikard i vimlet och sedan vände vi oss samtidigt mot varandra och skrek det är ju DU. hihi. Sedan sågs vi för fika och pratade mer och mer på facebook. Vi kom närmre och närme och vi kunde dela hemligheter med varandra och jag började känna större och större tillit till henne. Sedan på en fest hos mig kände hon igen Maria och det visade sig att de gick i samma skola, världen är oerhört liten! Att vi lärde känna varandra i bloggvärlden är något jag nästan glömt bort, det känns som att jag har känt henne länge, nu är det i och för sig över ett år sedan så det är ju ett tag. Hon är i allafall så fruktansvärt bra, hon heter ju BRAvo. It's a fact.

Alinde är någon som jag egentligen aldrig trodde att jag skulle komma så nära som jag har gjort. Vi har många olikheter och kan tycka helt olika om väldigt många saker. Men trots detta så förstår vi varandra, jag ser på Alinde när hon tycker illa om någon/något eller en situation som är obekväm. I början var hon väldigt blyg och jag sa "Alinde? hon med det coola håret?" till folk när de frågade om jag visste vem Alinde var. Vi såg The Arks sista konsert ihop och sedan på jullovet hängde vi i prinicip varje dag. Det var konstigt om vi inte sågs. Och det gick så snabbt och som många andra vänner känns det som att jag har känt Alinde länge vilket jag inte har, ändå är hon en av de som jag träffar mest nu för tiden. Alinde är lite galen av sig, har olika hårfärger varannan vecka, har en sjukt unik stil, är helt tokig i brittiska serier som jag kan tycka är sömnpiller och hon älskar Trocadero vilket hon har smittat av sig en hel del på mig. Allt detta tycker jag är helt underbart, att hon inte är som alla andra. Något som alltid är spännande att se varje gång jag träffar henne är hennes outfits som brukar vara helt makalösa. Igår hade hon en ljusorange fluga på sig. Och hon har ett par glamblå Dr. Martens. som passar henne helt utmärkt. Nåja ska sluta tjata om hur cool och snygg hon är utan sammanfatta med att säga att Alinde har blivit en av mina närmsta vänner på bara några månader och jag hoppas att månader blir till år för så bra är hon.

Emma har jag gått i samma klass med sedan sexan vilket är väldigt länge nu, i sex hela år. Vi har haft oräkneligt många små löjliga bråk som främst har handlat om att Emma inte skickat glada gubbar när alla andra gjorde det, patetiskt va? Men de här bråken gör inget för vi förlåter varandra alltid och vet att bråken är för små för våran vänskap. I högstadiet var vi fem-sex personer som hängde men i gymnasiet har det i stort sett varit jag och Emma bara. Vi har såklart umgåtts med andra klasskompisar också men det är ändå jag och Emma som är de som alltid sitter vid samma bänk i klassrummet, som väntar på varandra i skåphallen och som hjälper varandra. Och det är jag så tacksam för. Att jag har henne och har haft det så länge. Hon kan göra mig galen då hon smsar och ringer mig när jag försover mig, även om hon gör det för mitt bästa, inte för sin skull vilket jag inser för sent varje gång. Om vi inte hade gått i samma klass eller samma skola vet jag ärligt inte ifall vi skulle vara så tajta som vi ändå är idag men jag hoppas att vi (och flera från högstadiet) kommer att fortsätta ses som vi har gjort under de här tre åren på gymnasiet, för de äldsta vännerna är alltid de som man vet att man kommer ha kvar och som är närmast hjärtat.

Athena, vilket namn alltså. Hur coolt som helst. För ett år sedan visste jag knappt vem Athena var men Athena visste vem jag var, via min blogg. Vi hade båda valt dans som aktivitet på en idrottsdag i tvåan och då kom hon fram till mig och sa att hon läser Nattkatten och att hon känner Katerina och då klingar en klocka i mitt blonda huvud, jag vet visst vem Athena är. Det är ju Katerinas grekkompis. Sedan visade det sig att Athena går i Rikard och Malins klass och hon började följa med på våra festligheter och vi lärde då känna varandra mer och mer. Athena har hjälpt mig genom svåra tider samtidigt som jag har funnits där för henne. Det hände en sak i ett av hennes tidigare förhållande och jag märkte av det och undrade hur hon mådde, sedan gjorde hon samma för mig och vi kom närmre och närmre. Athena gör mig så glad, hon är en av de som faktiskt kommenterar och säger fina komplimanger vilket jag kan leva länge på. Kommentarer som "du är så söt" "vad snygga kläder du har" är något som Athena är expert på att säga och jag måste säga att detsamma, det är svårt att hitta en snyggare kvinna. Tiden går så fort och redan nu har jag känt Athena i över ett år som jag hoppas blir till flera år och flera fester och festivaler.

Therese är precis som Malin en av mina äldsta vänner både till ålder och hur länge jag har känt henne. Jag lärde känna henne precis som Malin i badmintonhallen och på Katrineholmslägrerna. Jag kommer inte ihåg hur det kom så att vi började ses utanför badmintonen men så blev det. Vi har varit på bio tillsammans, sett Veronica Maggio på Gröna Lund, varit hos varandra på fester, haft oräkneligt många filmkvällar, fikor och firat varandras födelsedagar. Jag kan säga precis vad jag tycker och tänker, mina tankar och hemligheter till Therese, hon förstår och accepterar de val jag gör. Något som är så fint med Therese är hennes barnslighet, jag älskar hennes skratt och busiga humör, att hon älskar disney. Samtidigt är hon mogen. Hon pluggar till lågstadielärare, jobbar och vikarierar. Vilket driv hon har. Det inspireras jag av och jag beundrar henne så för det. Therese är en sådan vän som jag aldrig skulle klara av att släppa taget om.

Amanda fina Amanda. Första gången jag träffade henne var på vägen till Popaganda tvåtusentio på roslagsbanan, Emma hade med sig sin kompis Amanda. En blyg, söt och glad tjej var väl det jag tänkte på resan in till stan. Jag minns att det tog ett bra tag innan Amanda sa mer än några meningar, man fick dra det ur henne nästan. För mig gjorde det inte så mycket då jag har väldigt lätt för att prata och slutar inte förrän någon avbryter mig. Men efter några filmkvällar hos Emma med Adam och Rikard så kom vi närmre varandra. Och tillslut öppnade hon upp sig och började prata med mig, utan att jag frågade eller konstaterade något. Så är det för vissa människor, vilket är både en fördel och en nackdel. Idag kan jag och Amanda dela allt med varandra, jag kan i alla fall säga alla mina hemligheter till henne, jag litar på henne och hon är så smart. Trots en ålderskillnaden på drygt två år är hon mycket mycket klokare än vad jag är, ger mig så bra tips och råd, har en unik förmåga att veta exakt vad jag tänker och jag vet ofta vad hon tänker, jag ser det på henne, på en gång. Vi hjälper varandra i livet och kan skratta åt "misstag" vi gör istället för att grubbla dem och må dåligt över dem, ett skratt förlänger livet, inte sant? Amanda är bland de finaste vännerna jag har, från in till utsida rakt igenom. Hon ljuger aldrig och menar alltid väl. Jag skulle må så fruktansvärt dåligt om jag inte hade henne och trots att hon är yngre så ser jag henne nästan som min storasyster.

Johanna fast jag kallar henne alltid JG då hennes efternamn börjar på G. Det var i och för sig inte jag som kom på det briljanta smeknamnet utan det var några killar från vår klass i sexan-nian. För det var i sexan som vi lärde känna varandra, Johanna och jag. Samtidigt som Emma, vi tre gick i samma klass. Vi två är så lika samtidigt som vi är en hel del olika. Jag kommer ihåg att jag tyckte att hon var supercool i sexan, det första intrycket av henne var det, supercool. Vi har somnat till Bananer i pyjamas och Eva & Adam VHS:er, haft filmkvällar och sleepovers med Emma, Sara och Anna, haft omogna tävlingar tillsammans med Sara på Karlberg, sjungit på kungliga musikhögskolan, hängt på hennes mammas jobb och en massa mer. Johanna och jag har alltid fungerat och stått bakom varandra även om vi haft svårigheter precis som man nästan måste ha med sina närmaste vänner, just för att komma varandra ännu närmre. På högstadiet hade lärarna ofta svårt att veta vem som var Jenny och vem som var Johanna, vi hade båda långt blont hår och satt i jämna mellanrum bredvid varandra. Nu var det ett tag sedan vi sågs men det spelar ingen roll för när vi ses igen kommer det inte göra något, då catchar vi upp och berättar de uppdateringarna som hänt i livet. Johanna är och kommer alltid vara en av mina bästa vänner.

Sådärja. Sen vill jag även tillägga de fantastiska människor som jag umgås mest med, som vi har bildat något slags umgänge med filmkvällar och fest. Jag skämmer gärna ut mig framför dem, för de tycker om mig ändå.

Tack för att ni alla lyser upp mina dagar och mitt liv. Utan er vore jag INGENTING. Ni är bäst och jag älskar er alla så himlans mycket. Puss