I morgon åker jag hem till Stockholm. Jag kan nu för första gången sedan jag flyttade hit säga att det ska bli skönt att få komma hem till mitt rum, träffa mina vänner och gosa med vovvarna. Att jag har bott i Molkom i snart två månader är ofattbart. Jag kan inte förstå detta. Att jag har känt Alex i cirka femtio dagar och nätter. Vi har kommit varandra så nära på en sådan kort tid och jag vet inte vad jag skulle göra här utan henne. Redan första helgen när jag inte var den där glada Jenny sprang hon in till mitt rum satte sig på min säng och kramade om mig hårt medans mina kinder var svarta av all den mascaran som runnit längs kinderna. Hon är som en storasyster för mig som jag lär mig av, som jag ser som en förebild, som håller om mig och som jag vet att jag kan prata med. Hon släpper inte taget om mig och det betyder allt i denna håla.