Min nedräkning börjar nu där allt en gång tog slut

 
Hej Novemberdreams och ni som fortfarande läser. 
 
Det har varit ett väldigt omtumlande år hitills och det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på avskedsturnén. Det var i mars som beskedet kom, då jag sist bloggade här, och nu sex månader senare är det snart dags för den första etappen av turnén.
 
Jag har smält att det kommer att bli sista gången som vi ser Kent. Efter 17 december kommer de inte att finnas mer, som ett band, som Kent. Vad ska jag göra av den kärleken när jag inte längre kommer att få något tillbaka, när Kentbubblan spricker. Det kommer inte att bli något mer singelsläpp, albumsläpp eller turnésläpp. Det sista studioalbumet och en best of-skiva med fyra nya låtar var det sista vi fick. Och jag kan inte riktigt beskriva hur bra de låtarna är. Då som nu för alltid är enligt mig topp tre bästa albumet men de fyra sista borde egentligen ha släppts som en EP, så jävla bra är dem. Så nu när vi har fått den sista musiken och har gjort vår sista turnéplanering har vi det bästa kvar, konserterna. 
 
Hur kommer det gå till med flera spelningar i rad på samma ställe? Det löser sig, hoppas jag. Men ni ska i alla fall få följa med på turnén. Jag ska blogga och jag ska fotografera. 
 
Det är nu fyra dagar till den första spelningen av 28 stycken och jag ska försöka att inte räkna ner utan bara suga åt mig allt jag kan. Ta vara på tiden, njuta av varje minut. 
 
Säg hej om ni ser mig under turnén. 
 
J

Då som nu för alltid

16 maj 1990 – 17 december 2016
 
Har verkligen inga ord för det här. Det går inte att beskriva det. För att inte dö inombords helt måste jag se till att ta vara på dessa nio månader som är kvar och njuta av det så mycket som det går. Med de jag älskar som känner precis som jag. Vad hade jag varit, vilka hade jag känt, utan Kent?

Samma bild ny kopiering


Känner ni igen bilden? Med två års mer kunskap om redigering och bildbehandling gjorde jag en ny kopiering. Jag håller nämligen på att göra en portfolio, och behöver därför behandla om mina gamla bilder. Hela den här dagen går även i temat Kent så vad passar inte bättre än bilden på Jocke från Putte i Parken 2012.
 
Hoppas ni har det bra och inte har för mycket ångest för att det är en ny vecka i morgon och att hösten är på väg.

Genom norska fjällandskap på väg till Skånevik och kärleken.

Dröm blev till verklighet och jag skulle efter mycket om och men åka till Skånevik och Kents sista spelning för i sommar. Min resa började dock som en mardröm. Jag missade min buss till Arlanda för att jag var på fel bensinmack som den skulle avgå från. I stället panikade jag och köpte en tågbiljett direkt på det slutsålda nattåget. Men jag föredrar ändå tåg och det var fint att se solen både gå ner och upp under samma resa. Julinätter.


Hängde på Arlanda i flera timmar framför Sommar med Ernst och sedan efter en knapp timme flyg var jg framme i Oslo och efter en flygbuss till city fortsatte mardrömmen...
 
Jag hade en bussbiljett bokad som skulle avgå efter en kvart, trodde jag. Den här bussen gick inte från Oslo utan från Os, utanför Bergen. Jahapp hur gör jag nu tänkte jag. Då hade jag tur och kunde ta en buss efter cirka en timme mot fjällbyn Haukli. Så jag satte mig på bussen och hade ingen aning om vart jag var på väg. Som ni ser passerade jag vacker natur och jag kände mig så töntig när jag fotograferade ut genom fönstret hela tiden med min mobiltelefon.


Fint alltså. Framme i Haukli tog jag mig vidare med byns enda Taxi.


Vi passerade mitt bland snötäckta fjäll.


Och det här var cirka den häftigaste bäck jag sett. Taxichauffören hissade ner sitt fönster så jag kunde få ta en bild. Efter elva mil, två och en halv timmes resa var jag äntligen framme och jag hade vaknat ur min mardröm.
 
Kent skulle spela här. På Skåneviks Bluesfestival. Så konstigt men skönt att det var i ett tält i alla fall då det regnade.
 

Gick in och satte mig på min plats, bästa Michelle hade sparat den åt mig! Efter ett sjukt dåligt bluesband var väntan över.


Jag insåg inte förrän 999 att turnén skulle ta slut. Då kom tårarna, hur konstigt var inte det. Jag hade aldrig gråtit till 999 live förut.


Efter 747 var allting slut och jag var så glad att stå där med Michelle vid min sida för nu vet vi inte när nästa spelning är, Jocke sa nämligen att det inte skulle bli någon höstturné. Efter att min tjugonde spelning med Kent var slut hängde jag med Michelle, Jonna och Tom till en fjällstuga och dagen efter vaknade vi med den här utsikten!

Innan vi lämnade fjällen stannade vi och tog luft, dansade och njöt.
 
Jonna och Tom lämnade av mig och Michelle vid Drammen där vi åt indiskt innan vi tog flygtåget till Gardemoen och skiljdes åt på varsitt plan. Jag kommer sakna detta så mycket. Att åka till en massa spännande platser för att se det bästa bandet som finns med fantastiska människor.

Ni håller mig vid liv.


I fredags tog jag tåget till Oslo och Amanda hoppade på i Hallsberg. Det var dags för den nästsista Kentspelningen för i år.


De spelade på Norwegian Wood och vi behövde inte köa och vi kunde helt utan problem välja våra platser. Men det var en konstig scen med utbyggnaden i mitten som förstörde sikten.


Jag stod bra till ändå men lyckades inte få någon bra bild på Sami tyvärr. Men det var en himla fin konsert. Det var en mycket bättre spelning än den på Rosenborg live trots samma setlist. Jag saknade konfettin däremot. Dagen efter lämnade vi Oslo och Norge med bara en dag till Kentfest och den sista spelningen för oss.
  

Så var det dags för Kentfest på Gärdet i Stockholm. Jag gick med Anna och vi tog kentfestbilder vid Godhettexten och såg fina Miriam Bryant.


Drack öl och mådde bra i Heineken-tornet, även om jag hade lite ångest över att inte sitta vid kravallen.


Anna var med på min andra kentkonsert och det var så fint att se dem med henne igen. Vi lyckades ta oss till tredje raden fyrtio minuter innan Kent i alla fall. Och när Jocke började prata om att vi ses på den andra sidan kom tårar som jag inte kunde rå någonting för. När de lämnade scenen, även om jag visste att de skulle komma tillbaka fick jag en försmak av vad som skulle komma. Att Kent går av och inte återkommer.


Men såklart kom de tillbaka och jag skakade bara mer och mer, grät och hulkade. Jag tror inte att Anna förstod varför riktigt då men det var så fint att ha henne bredvid mig, hennes händer i mina under regniga M, Sverige, 747 och Mannen. Jag har aldrig tidigare gråtit så mycket under en konsert och det fick mig att förstå hur mycket fyra män från Eskilstuna betyder för mig. Jag har varit så bortskämd med spelningar att jag inte insåg att det faktiskt var slut, förrän det var det. Årets turné har varit helt fantastisk och jag har fått uppleva den med människor som känner samma sak, kärleken för världens bästa band. Nästa spelning blir min tjugonde med Kent. 
 
Ber om ursäkt till er som inte bryr er om turnén men den har betytt så otroligt mycket för mig och mina vänner. 

Jag är den misstänksamma grannen.


I fredags lämnade jag Sverige och for över sundet igen, till Köpenhamn.


Vi bodde hos Michelles kusin och tyckte den här väggmålningen på vägen dit var lite rolig.

Men som ni kanske förstår så var vi där för att gå på Rosenborg Live och se Kent (+ Ásgeir och The raveonettes). Vi fick vänta liggandes vid kravallen i solen och jag brände mig ganska så mycket. Men det var värt.

Och såhär fina var dem. Mitt bästa älskade band. Och Jocke hade zebramönstrade byxor.

Vi fick konfetti under 747 eftersom det var den sista låten.
 

Dagen efter lämnade Michelle mig och Amanda tidigt. Vi sov vidare och vaknade runt två-tiden. Då drog vi in till Rosenborg slott och turistade lite.


Det var söndag och därför stängde de slottsområdet vid fem, så vi var tvugna att lämna grönskan och det fria internetet (som egentligen var anledningen till att vi hängde där).


Magarna kurrade och vi satte oss på en restaurang. Det första vi frågade var om de har wifi, därefter tog vi ett bord. Sedan var pizza det bästa och mest prisvärda tyckte vi.


En väldigt fin och dejtingvänlig restaurang. 


Sedan gick vi tillbaka till Kongens Have. Väldigt mycket finare än Kungsträdgården i Stockholm kan jag medge.


Kärlekspar.


Vi köpte med oss kakor och läskedrycker och satte oss ned.


Den obligatoriska skål-bilden.
 

Och vi var ju inte direkt ensama där. Det är nog såhär varje år under Rosenborg Live. Folk hänger i den fina parken bredvid och lyssnar. 


Det var ju inte direkt svårt att se någonting därifrån heller.


Så många stod även vid grinden och lyssnade.


På vägen hem vid Norre port station.


Och på vägen upp i trappuppgången såg vi denna utsikt. Ganska så fin.

På måndagsmorgonen var vi trötta och saknade Sverige(läs:mobilt internet) för mycket och tog då tåget tillbaka hem.

Detta var min frukost. Yoghurt med müsli i och den var väl helt okej men jag föredrar att müslin är torr.



I Stockholm skildes jag och Amanda åt och jag mötte upp Veronica.


Vi kollade på skivor på Record hunters och åt sedan plocksallad i Vasaparken. Bra med att det finns små skålar numer, annars tar jag bara för mycket för vad min plånbok klarar.
 
Efter att ha kramat hej då till Verre som nu är i Berlin igen så åkte jag hem till mina föräldrar.

När allvaret har blivit ett skämt när tystnaden skräms vad är det som hänt.


Den 31 maj tog jag och Amanda oss ner till Göteborg. Jag begav mig sedan vidare mot Mölndal och Ellis. Där promenerade vi på kvällen.


Och åt scones till frukost. På söndagsmorgonen var jag såhär glad för jag skulle på Kentfest på Ullevi.


Det var inte, som tur var, en lång kö när vi kom dit en timme innan insläpp.


Som ni kanske vet är Kentfest en festival och därför var det ett antal konserter innan Kent. Bland annat fina Tove Lo och tråkiga Junip.


Sedan var det snart dags.


Det var till och med nedräkning och alla skrek till under kentiga nummer som 747 och 500.


Efter en kvarts nedräkning spelades introt till något som vi inte kände igen men efter ett tag insåg vi. Vi kan väl vänta tills imorgon. Wow. Och sedan Mirage i vanlig ordning. Så otroligt snyggt.


Och vi fick Dom andra som jag gillar fortfarande gillar väldigt mycket. Men det bästa av allt S v e r i g e. Och det fantastiska talet som Jocke höll precis innan om att vi ska "sparka ut de rasistiska krafterna i Europa". Lyssna och njut.


Och till tonerna av Mannen i den vita hatten i nästan vanlig ordning blev det en konfettifest i blått och rosa. Älskade älskade band.



På morgonen därpå flög jag från Göteborg iförd nyinköpt fanig rosa kenttröja till Stockholm.
 
Därefter var jag ju på Amandas student och på Markus relesefest på Riche som ni vet från inlägget nedanför.

Vinden på bron över sundet.


Köpenhamn 13 maj.
Vi lämnade Göteborg på söndagen och jag och Amanda pustade ut hos mina föräldrar i Stockholm ett dygn. Sedan fick vi sova hos Anna och Sara i stan för att hinna med det tidiga morgontåget till Köpenhamn. Så himla snällt av dem.


Så vi lämnade Sverige bakom oss och for till Danmark över Öresund.


Vega hade de finaste biljetterna men det värsta insläppet. Vakterna hade ingen som helst kontakt med oss och att vi hade numren på handen spelade inte någon större roll. Konserten var mellanmjölk tyvärr men Sami var råsnygg i t-shirt. Snabbt efter konserten tog vi tåget till Lund.

Lund 14 maj

Köandet i Lund gick väldigt snabbt och smidigt. Jag somnade vid ett och sov till halv tio utan problem. Tiden gick undan och vädret likaså. Det kunde vara stekhet sol och sedan svida om till regn. Som ett riktigt London-väder.


Insläppet var okej, inte lika bra som i Oslo men det är svårt att få igen tror jag. Jag hamnade hur som helst på min plats mellan Jocke och Sami och allt var så himla fint.


Mitt älskade bästa band. Vi fick Innan allitng tar slut/Romeo återvänder ensam igen och nu var jag starkare. Ni håller verkligen mig vid liv. Vi ses den sjunde juni igen.


Efter konserten var jag näst intill tom och förstod inte att klubbturnén var slut. Men efteråt sa jag och Amanda hej då till Michelle och drog på en bar i stan med Henke.
 
Sedan började vår resa hem till Sundsvall tidigt på morgonen därpå. 
 
Jag saknar redan att sova, äta, se kent, sova, äta, se kent. 

Det fanns en värld av is i hjärtat mitt, du startade en lavin när du gav mig ditt.



Oslo 8 maj.
Jag har varit på turné och har därför inte haft möjlighet/känt för att blogga. Det var turnéstart i Oslo med ett fantastiskt insläpp och platsen framför Sami. Vi fick höra de nya låtarna från Tigerdrottningen och Chans. Det var en fin spelning men både vi och Kent behövde värmas upp inför Karlstad.



Karlstad 9 maj.

På natten bar det vidare från Oslo direkt tillbaka till mitt kära Värmland och Nöjesfabriken. Där fick jag uppleva min bästa Kentspelning. Trots ett hemskt insläpp och många som trängde sig fram till kravallen vilket resulterade i att vi andra blev klämda och fick stå i nästan två timmar löste det upp sig till slut och det blev till slut tillräckligt med space. Men det bästa av allt var Innan allting tar slut/Romeo återvänder ensam. Alla känslor som jag någonsin haft kom ut och nu kan jag äntligen gå vidare och lämna vissa människor bakom mig.
 
 
Göteborg 10 maj.
Det var den tredje kvällen i rad som vi skulle se världens bästa band. Efter att ha vaknat till en vit himmel så var det en rejäl lättnad när jag drog bort sovsäcken vid halv tio-tiden på morgonen och såg att den blivit blå samt att solen stekte. Det var såpass varmt att jag svidade om till shorts. Det blev frukost på Max och sedan gick dagen hur snabb som helst. Till skillnad från delvis Oslo men mest Karlstad så fanns det plats för två personer bredvid oss vid kravallen men trycket kom bakifrån. Det kan i och för sig bero på att jag stod mer åt mitten än tidigare - aldrig igen. 
 
Livet alltså. Har även märkt att jag inte alls tycker att Svart snö är den bästa från nya skivan trots att vi fick den i Göteborg. Nej den bästa är Den andra sidan. 

Kentvår, Kentår, Kentliv.



I maj kommer jag att andas Kent (och b-uppsats). Redan fyra låtar har vi fått från Tigerdrottningen och på onsdag kommer albumet. Därefter är det cirka en vecka till den första spelningen. Tiden går verkligen så himla fort. Det finns så mycket som jag älskar med Kent. Inte bara det att musiken och dem är helt fantastiska utan jag har lärt känna en skara helt underbara människor via dem, som jag säkert annars aldrig skulle ha träffat. Det är så obeskrivligt bra att ha vänner som delar kärleken till världens bästa band. Som förstår. 
 
Men innan dess ska jag plugga till tentan den andra maj och fira valborg. Hoppas ni har det fint.

La Belle Epoque.


Så obeskrivligt bra att jag inte vet vad jag ska ta vägen. 
Jag har sjungit kareoke med mig själv framför mor som arbetar.
Jag har inte kunnat sluta lyssna och jag vet inte när jag kommer sluta ögonen för
sömnen.
 
Jag älskar er mer och mer för vad ni gör och skapar,
för att ni förgyller mitt liv med de viktigaste och mest vackra orden,
fyller ut melodierna med det mest magiska samspelet av röst, toner och innehåll.
Tack för La Belle Epoque. Det här behöver vårt iskalla ikealand.
Nu räknar jag dagarna tills jag får snurra albumvinylen för första gången.
Älskade älskade band.

Det fanns inget som kunde röra oss.

 Så mycket kärlek, känslor och liv under den ynka timmen. Ni förgyller mitt liv. Mitt allra bästa band. 

(robyn var bra men L.W var bättre förra sommaren)
 

Årets enda spelning.

 

har varit här ett tag nu och äntligen är det lördag och enda spelningen med Kent i år. Och i imorgon blir jag Sundsvallsbo på riktigt

Andas in och andas ut orkar jag så orkar du.

Tack för att ni räddar mitt liv. Jag älskar er av hela mitt hjärta. Den nya låten går på repeat och att alla intäkter går till ROKS (Riksorginisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) är så fint. Jag bidrar med en guldtia och tycker att alla som kan ska göra det. Ingen Kunde Röra Oss.
 
Från presskonferensen i april. © Jenny Stjernström

Saknaden är stor.

 
Drömmer mig tillbaka till Sjöhistoriska den där söndagen i augusti. Det långa köandet, finaste sällskapet och ja världens bästa band. Till Elever och Cowboys. Att sjunga med tårar i ögonen och gråt i halsen, tårar av lycka och sedan hur jag hör Edvin skrika bredvid mig "SÅ JÄVLA BRA...Oh my God!" när Elever övergår till Cowboys. Allt var bara så himla fint och perfekt. Elever har alltid varit en sådan låt som jag aldrig trott att jag ska få höra live och så fel jag hade.

 

Tidigare inlägg