Vi va dom som inte kunde dö

Linköping 23–24/9 2016
 
Kylig morgon och jag väntar på Amanda. Vi ska ta oss till tåget mot Linköping. Det är äntligen dags. Efter sex månaders planering och förberedelse ska vi åka på vår första resa på Kents avskedsturné. Hur kan det redan vara dags? 
 
 
Det dröjer lång tid innan vi får gå på tåget vilket resulterar i en försening och vi missar anslutningen till Linköping när vi kommer till huvudstaden. Vi blir ombokade och får lyxa med gratis fika i första klass men det var inte mer spännande än så i de något bredare stolarna. 

På grund av osäkerhet och mycket packning bokar vi taxi, givetvis ser vi till att få en så billig vi kan. 80 kronor och fem minuter senare är vi där. Michelle ligger och myser när vi kommer. 

Känslan av att kasta av ryggsäcken och dra ut liggunderlag och sovsäckar gör mig lugn. Nu kan vi slappna av och börja vänta. Räkna timmarna igen. Vi smygser merchen och Michelle hade redan fått en kortlek.

 

 

Timmar av ingenting går. Det känns inte som om vi gör något. Men tiden tickar på och peppen börjar infinna sig mer och mer. Vi ska se Kent i morgon. En första sista gång.

Vi väcks av hög dubstepmusik som kommer ekandes från en bil på parkeringen. Någon har kommit för att jävlas med oss. Jag skrattar mest och tycker att det är rätt komiskt. Jag och Amanda går upp för att borsta tänderna och gå på toa på macken fem minuter därifrån. Vid åttatiden är jag med i direktsänd finlandsvensk radio och pratar om min kärlek till Kent och om mina finska rötter. Några enstaka finska ord lyckas jag även klämma in. 

 

 

Dagen går väldigt fort och snart är det bara några timmar kvar till turnépremiären. Den sista någonsin. Media nästan överbevakar kön med direktsändning och intervjuer. Det görs tv med bland annat Michelle, och jag och Amanda står och räknar referenserna i intervjun och förstår inte riktigt hur Michelle har så bra svar på reporterns frågor. Vad skulle jag ens svara?

Kösystemet är underbart och vakterna behandlar oss väl. De ställer upp oss med nummer 1-50 vid en egen ingång. Sedan går vi hand i hand. Min hand i Amandas. Vid insläppet är jag lugn, ovanligt avslappnad inför ett Kentinsläpp. 

Kravallen smeker min rygg men det är trångt, så jag ställer mig upp innan vågen av människor med ståplatssektion reser sig. En väntan som faktiskt inte känns för lång och sedan börjar nedräkningen. 30 minuter kvar. 

 

 

Vid 23:09 tar jag en bild - 23 september tänker jag. Alla jublar under 7:47, såklart. Och Kent har sett till att siffran även ska lysa rött. När det är runt fem minuter kvar klarar jag inte av det och vi bryter ihop, jag och Michelle. Med varandras händer hårt knutna och jag som nästan klämmer sönder hennes hand. Jag hinner inte ens reagera eller fundera över öppningsnumret. 

Trummor slår och dödsmarchen börjar. Jag hör Michelle väsa neej. Det är så rätt. Det är klart att de ska börja med den. Som sedan övergår i Gigi och textraden "lägg ditt liv i min hand, sälj din själ till ett band". Nästa:999, och konserten är i gång. Vi fortsätter klämma sönder varandras händer. 

 

 

Det mesta från fredagens konsert är både brusit och suddigt. Vi hinner nätt och jämnt torka tårarna innan de kommer igen. Allting känns som en förhandsvisning av den 17:e december. Hoppas inte att alla spelningar blir såhär känslomässiga. 

747. Vi står och vinkar och Jocke B ler. De kommer tillbaka och spelar Mannen i den vita hatten och de allra sista extraverserna kommer. Vi var dom som inte kan dö. 

 

 
 
När de går av igen griper känslorna tag i oss igen. Vad händer nu? Kommer de tillbaka? Det är tyst, roddarna ordnar upp lite men ja, de kommer tillbaka. Helt vitklädda kliver Kent på en gång till. Min hand hittar tillbaka till Michelles och vi inser att det är Den sista sången. Så jävla perfekt och så vackert. Jag ser knappt någonting av alla tårar, det tar någon minut innan jag ens kan sjunga med igen. Men nu inser vi snart vad vi är med om. Dödsmarchen som avslutades med den sista sången, är det detta som vi kommer se 28 gånger?

Sista tonerna är klara men vi står kvar och då kommer de. Alla fyra. De kommer ner till oss med rosor. Jag får en vit av Jocke och tårarna har precis slutat rinna. 

 

 

Sedan är det dags igen. Vi går inte till något hotellrum nej vi sover utomhus, vid arenan. Väl förberedda slår vi upp det medhavda tältet och det känns oerhört lyxigt. 

Jag sover som en stock tills jag vaknar av allt liv utanför. Vi hör något om Kents gamla manager och känner igen en bandmedlems röst. Amanda vaknar också och vi tittar ut. Mycket riktigt där är dem. M hälsar på oss och säger "ses imorn, vi kör hårdare då". 

 

 

Och det gör dem också. Kör hårdare alltså. Nu märks det att både vi och bandet har släppt ut en stor del av känslorna och bytt ut det mot pepp och lycka. För det är precis vad jag känner, lycka. Det blir en så jävla bra konsert, trots en väldigt lik spellista till igår.

 

 

När det andra avskedet närmar sig känns allt faktiskt rätt okej, jag har ju 26 konserter kvar att se, och nästa är inom en vecka. De kommer ner igen och jag får en till ros av Jocke. 


Tack för Linköping Kent. Vi ses i Göteborg. Älskade jävla band.

J / 1993

Till bloggens startsida

topics.

old stuff.